”Tystnadsplikten” (Code of Silence)

Denna text är översatt från engelska, och något förkortad. Jag har dessutom tagit mig friheten att byta ut ordet ”hund” mot ordet ”katt/katter” för att denna text ska bli mer tillämpbar i våra kretsar. Alla värderingar och synsätt är författarens egna, inte nödvändigtvis översättarens. Läs gärna den engelska texten som finns utlagd på Rex Uniteds Engelska sida…Anna Lundgren

Av Sierra Milton

Vad har de flesta moderna uppfödare av idag och maffian gemensamt? Vilken märklig fråga  kanske du säger, men det är tråkigt nog en realitet idag. Svaret på frågan är, enligt vad Padgett en känd genetiker hänvisar till som ”Tystnadsplikten” (Code of Silence) för uppfödare men den är mer känd som ”Omerta” för Costa Nostra. Båda slagen av tystnad är dödliga. Det är dock lättare att förstå skälen till tystnadskravet vad det gäller brottslingar, men av vilket skäl uppbär då uppfödarna ”Omerta”? 

Det vanligaste skälet till att man inte delar med sig av genetisk information är rädslan för att bli offret i en hetsig häxjakt. Skälen går dock djupare än så i många fall. Allt börjar med detta att ”äga”, behovet av att veta att det du äger är det bästa som finns att tillgå.

Tävlingsmentaliteten börjar göra sig gällande- Du ska i alla fall ha bättre katter än uppfödaren närmast dig! Alla strävar efter att få det bästa och ädlaste som finns. Att då erkänna att det man har eller vill ha, har defekter är väldigt svårt att acceptera och erkänna för de allra flesta.

Dessutom påverkar defekten det stora värdet som ägaren sätter på katten, både känslomässigt och ekonomiskt.

Att upptäcka att det finns defekter i de honor som uppfödaren lagt ner mycket tid, känslor och pengar i blir för skrämmande för de flesta, så skrämmande att man tom vägrar att överväga möjligheten att det kan finnas några genetiska defekter hos sina egna katter. Det egna egot och rädslan för att bli utmålad som en dålig uppfödare är slutligen skälen för en uppfödare att behålla denna yttersta ”omerta”.

Farligare än till och med denna ”omerta” är när man vägrar ens överväga möjligheten att defekter kan finnas i en linje som man avlar på, och att den defekten tyst kan vandra vidare generation efter generation innan den ger sig tillkänna. Kan det vara då att katter som verkar vara helt friska, sprider farliga, ibland dödliga gener vidare i rasen tills två friska, men bärare möts i en kull, och får sedan den första omtalade sjukdomskullen?

Självklart har genetiker upprepade gånger talat om för oss hur detta är möjligt. Det är helt enkelt så att man inte kan se defekta gener och det de vissa uppfödare inte ser, existerar inte heller! Därför rent logiskt bör det vara så att katterna ska vara lika vackra på utsidan som på insidan, men tråkigt nog är det inte så. Större vikt är lagd vid den yttre typmässiga skönheten därför att den är lättare att se, uppmärksamma och upprätthålla. Den behöver dessutom inte bli föremål för några större ekonomiska insatser, så som röntgen plåtar och dyrbara blodprov och specialistkunskaper behövs ju inte när det gäller att se hur väl en katt uppfyller en fysisk standard. 

Den verkliga faran kommer inte från de testade katterna, utan från de uppfödare som strutslika gömmer huvudet i sanden och vägrar tro annat än att deras katter är annat än perfekta. Vi kan börja med att ordna till det vi ser, men det som förblir dolt är ett hot mot framtiden. Det är här ”omerta” blir tydligt framträdande. Inte bara håller dessa fast vid tron på att deras katter är helt obesmittade av destruktiva gener, både typmässigt och temperamentsmässigt, men de tror också att ingen av de katter de väljer att para med har några fel som de för vidare heller. Trots allt, de föder upp det bästa, och det som är bäst måste vara perfekt, eller hur?

Det är nu den verkligt brottsliga handlingen blir begången. Dessa uppfödare är vanligtvis väl representerade på utställningar, deras katter är ansedda som att vara bäst i sin ras, - de kan visa upp mängder av titlar och utmärkelser som bevisar detta att deras katter är mycket värdefulla. Och på grund av deras tävlingsframgångar så ses dessa uppfödare som auktoriteter på uppfödning. De blir de nybörjarna går till för att få råd, information, kunskap och vägledning. Den information som dessa nybörjare får i de flesta fall är då att rasen är fullständigt frisk och att det inte finns några dolda genetiska fel att oroa sig för, och de behöver definitivt inte kasta ut sina surt förvärvade kronor på några onödiga tester, just för att katterna är fullkomligt friska. Än mer katastrofalt för rasens framtid är att dessa uppfödares värderingar har börjat bli den dominanta värderingen uppfödare emellan. Nybörjarna ser deras framgångar, köper deras katter trots att de flesta av dem, om ej alla, inte har testat sina avelsdjur för ens de mest rudimentära sakerna så som typmässiga fel, dålig hälsa och defekta gener.

När då nybörjarna har fått ekonomiska och känslomässiga bindningar och åtaganden att beskydda sprids denna attityd med förutsägbart resultat. Snart nog, därför att deras mentorer som de köpt sina katter av, är ”krafter” att räkna med i resen blir det oetiskt att prata om defekter, oavsett om det är i hälsa eller humör som har dykt upp i deras linjer och som kan härledas tillbaka i stamtavlorna till dessa ”krafter”.

Nybörjarna undviker att prata om sina problem med de hanar och honor som ger upphov till avkomma som är dåligt typade, har dåligt temperament eller får få ungar per kull, därför att de vill bli accepterade av de andra. De har nu också sina investeringar i katterna att beskydda, samt att de vill vara med i ”vinnarklubben”. De kan tom känna igen vissa drag i en eller flera linjer i sina stamtavlor, men vägrar att erkänna dessa och håller detta hemligt för att slippa få en stämpel på sig.

Ofta erkänner inte uppfödarna problemen öppet, men de arbetar idogt med att försöka förhindra att problemet kommer i full dager genom att göra utparningar med helt nya blodslinjer.

Dr Jerold Bell, en välkänd genetiker har sagt vad han anser om denna metod. ”Upprepade utparningar för att få bort skadliga recceciva gener är inte en önskvärd metod att få bukt med genetiska sjukdomar. Recceciva gener kan man inte få bort, endera finns de där eller så också inte. Utparade bärare sprider riskerna med alarmerande hastighet, och ökar riskerna ytterligare att genen sprids vidare i genpoolen. Om en katt har hög % sannolikhet av att vara bärare, bör två av dens första avkomma gå vidare i avel, och den eventuelle bäraren själv får gå i pension, Avkomman i sin tur ska få två avkommor som går vidare i fortsatt avel och sedan ska dessa gå i pension. Och på så sätt kan man bli av med den recceciva genen.

Oturligt för rasens bästa, så är det så att vägran i sig själv att låta testa sina djur inte gör att de skadliga generna försvinner. Det vi inte ser kommer fortfarande ha stort genomslag på rasen, och när vi låter defekta gener vandra vidare så blir till sist hela rasen påverkad av detta.

De uppfödare som arbetar hårt med att få fram friska katter, och använder de vetenskapliga hjälpmedel som står till buds för detta, blir hånade och förlöjligade istället för att få en klapp på axeln för deras brinnande interesse av att få fram en frisk ras. Resultatet av deras försiktighetsåtgärder de vidtar är i bästa fall räknade som ”inget av betydelse”, men alltför ofta som betecknade som ”onödiga” eller ”uppviglare av rädsla”. Detta gör då i sin tur att dessa uppfödare arbetar ensamma, och resultatet av deras ansträngningar inte får någon eller en mycket begränsad effekt utanför deras katteri.

Omerta blir bara stoppad av människor som har mod, övertygelse och passionen för att bygga upp rasen till något bättre. I stället för att anordna häxjakter på de som redan har smärta i hjärtat av att ta itu med bekymren, borde man uppmuntra dessa frispråkiga och modiga individer, och använda den information de ger för att bygga upp raserna i varje land, förening och klubb.

Priserna till ”bästa uppfödare” borde inte bara gå till den som fött upp de mest vinstrikaste individerna under året, utan till den som också avlar för rasens långsiktiga väl. Att vara gullig eller vacker stärker inte en ras, genetisk hälsa och möjligheten till att få leva ett smärtfritt liv är mer värd än att vara söt, men betydligt mycket svårare att upprätthålla.

Allt som ofta hör man ”jag vågar inte säga något om jag vill vinna”, eller ”det finns blodslinjer med epilepsi, hjärt eller ögon eller vad som helst, men du behöver inte veta något om detta”. Det är väl klart att vi behöver få reda på problemen, hur ska vi annars kunna göra smarta val om vilken katt som bäst bidrar till den avelsplan som vi har för framtiden i vår strävan efter att få fram friska och vackra katter.

Kostnaden för att testa sina djur är inte hög, i alla fall inte om man ser till vad det kommer att kosta i pengar, lidande och bekymmer om man inte gör det. Kostnaden för att testa är mindre än vad en kattunge kostar i inköp, och för det mesta även billigare än en språng avgift. Att testa för de bekymmer som man vet finns i sin speciella ras gör inte att problemen försvinner för alltid, de kan ändå dyka upp i framtiden. Men man ser till att frekvensen av de katter som får bekymmer i framtiden minskar dramatiskt, och det är en god början.

Det ställer också ett annat krav på oss, när vi testar och får svar, vad gör vi om vi får ett svar vi inte vill ha? Då måste vi ärligt utvärdera våra linjer och få fram de troliga bärarna.

Så vad kan man då göra för att bryta ”omerta”?

Majoriteten, om inte alla kattklubbar och rasringar har i sina stadgar vissa etiska regler som kräver att man bara avlar på friska djur. Därför är den bästa platsen att börja med ett sunt avelsarbete inom sin egen klubb, om man nu vill att den ska ha en riktig funktion istället för att vara en plats för ömsesidig inbördes beundran. Alla bör sträva efter nå till och upprätthålla den verkliga målsättningen att skydda rasens framtid. Detta kan man b l a göra genom att kräva att alla de nödvändiga testerna ska vara gjorda innan man avlar.

Vi kan alla bryta ”omerta” genom att stötta och bifalla dessa som testar sina djur och talar öppet om problemen, dela deras framgång och beslutsamhet istället för att utesluta dem ur gemenskapen. ”Omerta” stoppas om alla kattungeköpare eller katthane lånare begär att få se resultaten av testerna. ”Omerta” stoppas också den dag vi inser att det inte räcker att få fram katter som vinner på utställningarna eller att få det högsta möjliga priset på våra kattungar/ avelshanar.

Vi måste alla återgå till den entusiasm och passion för rasen vi hade när vi började med den en gång i tiden – och använda vår erfarenhet till att sträva mot en gradvis friskare ras, generation för generation.